Fiji, baby!

Jag och min vapendragare, Karin, lessnade för ett tag sedan på den evinnerliga kylan i Melbourne och bokade i all hast en resa till Fiji. Att det var hastigt påtänkt visade sig inte minst när vi på planet, från Australien till Fiji, plötsligt slogs av tanken att man kanske behöver visum för att komma in i Fiji? En aning nervösa började vi frenetiskt att räkna upp alla länder vi kände till som man behöver visum i. Det var ju i det här läget en aning försent att ansöka om visum. Fiji var inte med på listan, men vi var ändå långt ifrån säkra... Som ni kan förstå var det på smått darriga ben som vi närmade oss passkontrollen. Skulle vi bli skickade tillbaka till Australien månne? Det blev vi nu inte. Man behöver alltså INTE visum när man åker till Fiji (eller så var damen i passkontrollen antingen väldigt snäll eller väldigt ouppmärksam).

Väl i Fiji hade vi en helt FANTASTISK vecka! Här kommer några smakprov på vår resa:



Varuleverans till en av resorterna på en ö.


En fijiansk kyrka. På söndagar går alla fijianer i kyrkan och jag och Karin hakade på till en gudstjänst.



Andra "inhemska" gudstjänstdeltagare.


Lite chill i hängmattan


Eftersom att sluttentorna är i antågande fick kurslitteraturen hänga med på solsemestern och här passar jag på att förena nytta med nöje.



Standarden på resorterna vi bodde på var inte den bästa alla gånger, men det är sånt man får ha överseende med när man är i paradiset. Kan ju inte få allt...



En ö (som vi inte bodde på).


En passande avslutning på det här inlägget. :)

Barhäng

Stötte på denna innovativa hänvisning till dam- och herr toaletten på en pub i centrala delarna av Melbourne i lördags. Å glöm för allt i världen inte att DRA upp dörren! :D

Soccer

Idag spelade jag min andra seriematch i den australiensiska ligan, vi vann såklart.:D
Samtidigt fick jag också ett bevis på att fotboll inte prioriteras lika högt som rugby och cricket här. I mitten av fotbollsplanen fanns nämligen också en cricketplan. Jag fann det vara väldigt exotisk (skulle ju bli ramaskri hemma om man tvingades spela match på en cricketplan) och halade genast upp min kamera för att föreviga ögonblicket på bild medan mina Aussi-lagkamrater skakade på sina huvuden och muttrade något som jag tror inbegrep ordet 'foreigner'. Hur som helst, här är bilderna jag knäppte på planen:



En cricketpitch. I centret av fotbollsplanen.


Bollen studsade ganska bra när man försökte spela den över mitten. Blev efter ett tag en ganska stor källa till irritation...
Fast vi vann iaf och det är det viktigaste!

Brrrrrrrr

Till alla er som trodde att Australien är ett varmt ställe året runt, det är fel! Idag har det varit så kallt jag i det närmaste tror att jag kommer att få lida konstanta frostskador på händer och fötter för resten av mitt liv. Den främsta orsaken till denna ej övergående kyla är förstås att vintern är i antågande men också att husen är så dåligt isolerade (här skulle svensk ingenjörs- och byggnadskonst verkligen vara lukrativ). Det blåser rakt igenom alla väggar och fönster! I mitt rum har jag till exempel en två centimeters bred springa mellan fönstret och väggen och badrummet har fönstret inte ens ett fönsterglas, det är bara ett hål rakt ut i luften. Det är således liten idé att försöka "tina upp" inomhus då temperaturen ute och inne är tillnärmelsevis likartade. För att råda bot på den eländiga kylan funderar jag allvarligt på att lära mig sticka, ty jag har aldrig varit i så stort behov av ett par rejäla hemstickade strumpor som nu...

Middagstips

Idag företog jag mig det mödosamma projektet att ta mig till affären (det tar ca 40 min och gå och 15 min att åka buss och den går två ggr/h) för att handla lite mat. Jag hade tänkt mig falafel till middag och behövde därför lite kikärtor.
Döm om min förvåning när jag sedan kommer hem och ur påsen, istället för kikärtor, plockar upp....



...kattmat med tonfisksmak. Någon har ställt en burk med kattmat på hyllan där kikärtorna ska stå och i min brådska att hinna med bussen läste jag inte på etiketten. Jag som inte ens har någon katt! Och falafel till middag, det är bara att glömma. Om man inte vill använda sig av kattmat med smak av tonfisk vill säga...

Footy

I Australien är det mesta upp och ner, även vad det gäller sport. Nationalsporten i landet är inte fotboll. Istället spelas det på alla gröna gräsytor australiensisk fotboll, även kallas "Aussie rules" och "Footy". Man kan säga att Australiensisk fotboll är en blandning av rugby, amerikansk fotboll och "vanlig" fotboll. De använder sig av en oval boll som de passar mellan varandra genom att slå eller skjuta den och de hela går ut på att göra mål mellan några stolpar. Alla australiensare är som galna i "Footy". När säsongen drar igång vallfärdar publiken till läktaren iklädd repektive lags färger och på nyheter och radio är det ständigt rapporteringar från kommande, pågående eller avslutade matcher. Nyfikna på hur sporten tog sig uttryck i verkligheten begav vi oss på påskafton till Melbourne Cricket Gruond för att se en match mellan Collingwood och Melbourne (båda lagen är från Melbourne, Collingwood är en förort till Melbourne).


Det var mycket folk på matchen. Arenan är god nog för 100 000 åskådare men denna dag hade ca 50 000 hittat hit.



Andreas och Malin. Öl och mat är ett måste på alla "Footy"-matcher. En del hade tom med sig stora kylbagar med mat och hade en liten picknick med familjen på läktaren.


Matchen i full gång. Collingwood kunde till slut titulera sig som segare med en ynka poäng till godo (tror ställningen blev 68-67).

Betyget för sporten blir ändå ganska högt. Det var faktiskt spännande att se på och publikens stora entusiasm smittar av sig. Fast jämförbar med fotboll är den inte. Fotboll är inte den populäraste publiksporten i världen för intet... :)

Sett i löpspåret

Kängurus! MASSOR av kängurus, säkert 25 stycken!






Finns de några kängurus runt Nydalasjön kanske? Nä, tänkte väl det. :)

Evacuation larm

I morse, vänligen lägg märke till att det var en fredagmorgon och att jag inte hade några lektioner denna dag, kl 07.00 väcktes jag av ett högt pipande ljud. I min sovdvala trodde jag först att det var min väckarklocka som börjat gå bärsärkargång. Men eftersom jag har en låt av Queen som väckningssignal så förstog jag efter ett tag att det var det inte. Istället insåg jag att det var evakueringslarmet i lägenheten som gått igång (alla lägenheter på Barnesway är utrustade med sådana här evakueringslarm). Jag sprang ner i köket, där Karin som också vaknat av ljudet redan var, och möttes i dörren av en kille med en röd "brandmans plasthatt" (ni vet en sån som barnen har på dagis när de leker att de är brandmän) som uppmanade oss att gå till uppsamlingplatsen. Jag tittade skumt på killen och undrade misstänksamt om det här var något slags skämt, för han såg verkligen löjlig ut i sin plasthatt. Karin frågade vad som stog på, brann det någonstans eller? Han svarade lite kryptiskt att han inte visste. Misstänksamheten tilltog. Eftersom att vi alla ändå var vakna, det var helt omöjligt att sova med de öronbedövande ljudet som evakueringslarmet utgjorde, så gick vi till uppsamlingsplatsen. Där möttes vi alla andra uppväckta invånare i Barnesway i sina morgonrockar (vår granne har verkligen den kitchigaste morgonrocken ever! Den är i plysh med leopardmönster och själv är han svart som mörkaste natten, kombinationen är oslagbar) medan fler människor i röda plasthattar sprang omkring och knackade på lägenhetsdörrar ackompanjerade av evakueringslarmet. Vid den här tidpunkten började jag att surna till en aning för jag började inse att det inte var någon riktig fara. Mycket riktigt, spektaklet var bara en övning, kl 7 en fredagmorgon! Där står vi alltså, hela befolkningen i Barnesway, nyvakna och sömndruckna i morgonrockar, väckta av evakueringslarmet kl 7 på morgonen, bara för att få höra att det är en övning och att vi nu kan gå hem och äta frukost. Kul. Jag gick och la mig igen, i ren protest.

Världens bästa uppfinning

En uppfinning som har kvalificerat sig in på min 5-topp lista över världens bästa uppfinnigar (i rakt nedstigande led efter hjulet, elden, telefonen och choklad) är helt klart Google-översätt. Det övergår mitt förstånd hur utbytesstudenter för bara ett par år sedan klarade av sina studier. För utan detta näst intill magiska översättningsfenomen, ensam och helt utelämnad (nästan) i detta land av engelsktalande människor, hade jag varit körd! Visst, jag är ganska bekant med hur man beställer en drink på engelska, eller hur man frågar efter vägen, men när det kom till kritan så hade jag ingen aning om vad ord som rättsmedel, konkludent handlande och påföljder kunde tänkas heta (jag vet ju knappt vad det heter på svenska). Det tog med andra ord tvärstopp när jag skulle läsa kurslitteraturen, jag förstod inte ett dyft. Med fasa insåg jag att mitt ordförråd av engelska termer inte sträckte sig längre än till förmågan att fråga efter vägbeskrivningen till krogen för att där beställa en öl. Jag tackar därför min lyckliga stjärna att jag fått kännedom om den fantastiska uppfinning som Google-översätt utgör (inte nog med att den översätter svenska till engelska och vice versa, den översätter ju också hela uppsatser). Tack vare Google-översätt vet jag nu att rättsmedel på engelska är remedies och påföljder heter penalties. Jag anser mig därför stå i stor tacksamhetsskuld till dess grundare som inte bara bidragit i stor mån till att utöka mitt engelska ordförråd utan också underlättat mina studier i väsentlig mån.

Home sweet home

Det har inte hänt så särskilt mycket det senaste dagarna, med andra ord har jag skrivtorka. Jag tänkte därför att detta är att bra läge att visa i bilder hur vi bor! :)


1 Barnesway - vårt krypin. Vi bor i hela "husdelen" längst till höger i bild. Mitt rum är fönstret längst till höger framifrån.


Karin och Johan i "samkvämsrummet".


Mitt rum


Sammantaget kan sägas att vi, nu när vi städat upp den, har en ganska trevlig lya. För tro mig det kunde ha varit mycket sämre...

En ekonomisk kalkyl

Inför min resa till Australien skaffade jag ett ICA-bankkort. Av den enkla anledningen att uttag utomlands med ICA-kortet är gratis och medan min vanliga bank tar ut en avgift på 35 kr för varje uttag man gör utom landets gränser. Glad i hågen lämnade jag Sverige i mitten på januari med ett nyinförskaffat kort på fickan redo att göra gratis kontantuttag. Allt skulle med andra ord vara frid och fröjd om det inte hade varit för att det sällan blir som man tänkt och detta fall är inget undantag. Det började med att jag första gången jag skulle göra ett uttag med mitt nya kort slog fel kod tre gånger i rad (jag vet! Så klantigt! Men det är olika koder till internetbanken och kortet och jag blandade ihop dem) och spärrade kortet. Det blev alltså till att använda VISA-kortet istället och därmed betala avgiften på 35 kr för varje kontantuttag. När jag senare fick permanent adress i Melbourne skickade jag efter ett nytt ICA-kort. Förra veckan damp det ner en lapp i brevlådan om att jag hade ett rekommenderat brev att hämta på posten. Jag hade ingen aning om var postkontoret ifråga låg men efter en snabb titt på kartan kunde jag komma underfund med att det låg några spårvagnsstopp bort, 6 stopp för att vara exakt, i en riktning som jag aldrig åkt i förut. Jag satte mig på spårvagnen och klev av vid ett stopp (skulle senare visa sig vara fel stopp) bara för att bli haffad av några biljettkontrollanter (de är ganska nitiska här). Inga problem, jag har månadskort så jag halade upp det och visade för kontrollanten. Dessvärre så gäller mitt månadskort bara för zon 1 (zonen vilken jag bor i) och nu hade jag åkt in i zon 2 (en zon som jag aldrig varit i förut). Eftersom jag är nyinflyttad och utlänning såg jag ut som ett frågetecken när kontrollanten berättade för mig att jag faktiskt hade tjuvåkt 5 stopp och att jag skulle få böta 170 dollar (1200 kr). Hittills har mitt ICA-kort således inte alls visat sig vara i närheten av ekonomiskt fördelaktig, snarare tvärtom. En snabb ekonomisk kalkyl visar följande:

Avgift: 250
Böter: 1200
antal uttag: (7 x 35 =) 245
porto (för att skicka kortet från Sverige): 24
Total summa: 1719

Enligt mina beräkningar skulle jag alltså behöva göra (1719/35 = ca ) 49 uttag på 3 månader för att ICA-kortet ska löna sig!
Har inte tid att sitta här längre, jag måste gå och ta ut pengar...

P.S Jag tänker självklart överklaga boten. Förhoppningsvis har jag hunnit lämna landet innan ärendet är avslutat. ;)

En helt vanlig lördag

En helt vanlig lördag i mitten på mars. Ibland är det jobbigt att vara student... :)

Kulturkrock

Idag har jag varit med om min första rejäla kulturkrock (om man inte räknar med den att det inte finns lösviktsgodis här)! Den infann sig när jag och Karin gjorde ett studiebesök på Magistrate Court (ungefär som Tingsrätten). Men låt mig ta allt från början;
i en kurs som vi läser just nu ingår det som ett moment att vi ska skriva en Court report = rättegångsrapport. Vi ska alltså besöka en rättegång och svara på en massa förtryckta frågor och sedan lämna in. Kan vid första anblicken tyckas vara en ganska enkel uppgift. Det har vi bittert fått erfara att så är inte fallet. För det första så kräver uppgiften att vi går på en huvudförhandling. När de två små utbytesstudenterna äntligen hittade domstolen stötte de genast på nya problem; vad heter huvudförhandling på engelska? Språket skulle senare visa sig bli det största hotet mot att få den här uppgiften färdigställd i tid. På knagglig engelska försöker vi förklara för en receptionist att vi är studenter som här på studiebesök för att observera en rättegång och att vi undrar om han kan tipsa oss om någon lämplig? Han blir eld och lågor och en hel ström av engelska ord rinner ur hans mun i en rasande fart. De två utbytesstudenterna förstår bara bråkdelen (jag måste lära mig de juridiska termerna på engelska snart) av vad han säger men lyckas i alla fall uppfatta att rättegångssal 2 ska vara "the place to be". Vi letar upp rättegångssalen och smyger in och det är här, i rättegångssalen, jag upplever kulturkrocken. När domaren (ingen peruk) kommer in reser sig alla upp och väntar tills han har satt sig. Hittills är allt mycket strikt och det två utbytesstudenterna vågar knappt andas av rädsla för att på minsta vis störa rättegången. Sedan blir det genast mer "laid-back". Folk, som inte har med det rättegången att göra springer ut och in, det prasslas med papper och blippas på mobiltelefoner. Vid ett tillfälle kommer ex den svårförstådde receptionisten in och viftar med en bunt papper framför domaren. Domaren, som är mitt inne i ett förhör, avbryter förhöret och pratar avslappnat med receptionisten. När samtalet är avslutat vinkar receptionisten till sig en kille i publiken, som ser rejält förvirrad ut, och de två lämnar salen tillsammans, och domaren återupptar förhöret. Sedan ringer notariens telefon stup i kvarten och hon konverserar utan skrupler med den på andra sidan linjen. De två utbytesstudenterna, som börjat andas igen, gör nu stora ögon och tittar på varandra med ett frågande uttryck i ansiktet och undrar var de har hamnat? Den här typen av procedur är de absolut in inte vana vid hemma. Rättegången fortsätter; den åtalade (även här gör sig min bristande kunskap i det engelska språket påmind för jag lyckas inte uppfatta vad han är åtalad för men jag tror att det är någon form av droginnehav), som är en pojke i 20-årsåldern, sitter mitt emellan sina föräldrar varpå domaren, innan avkunnar domen frågar fadern hur han tycker att sonen har betett sig efter att han har blivit utsläppt ur häktet. Fadern tar tillfället i akt; sonen har gjort allt för att få rätsida på sitt liv. Han träffar numera en psykolog och kommer hem på söndagsmiddag varje vecka. Jag kanske kan beskyllas för att vara cynisk men borde inte domaren kunna räkna ut att pappan skulle svara just så som han gjorde? Vilken far vill riskera att ge sin son ett högt straff genom att säga sanningen? Rättegången fortsätter i samma anda. Bisarrt är också att fast folk springer ut och in till höger och vänster och inte verkar bekymra sig nämnvärt om att de stör rättegången så är de fruktansvärt noga med att buga inför domaren innan de går ut. Lustigt. Så småningom smyger de två utbytesstudenterna ut då de insett att de är på fel rättegång. Så kan det gå. Skam den som ger sig, det blir ett nytt försök igen på fredag.

Australian soccer

Efter att ha tillbringat nästan två månader här utan att så mycket som knappt sett en fotboll (på alla gröna gräsytor spelas det istället cricket och rugby, konstigt nog) så har jag nära nog fått något som kan liknas vid abstinens. Så när jag fick höra att det på campus fanns en fotbollsklubb med ett damlag mailade jag genast iväg en intresseförfrågan till tränaren. Jag fick svar nästan omedelbart och blev praktiskt taget bombarderad med frågor; hur gammal är du (en aning oförskämt, är det inte?), var jag kommer ifrån, position, hur länge jag stannar etc. Jag fick också veta att laget spelade i andra divisionen i Victoria (staten som Melbourne ligger i) och att de förra säsongen kom tvåa men borde ha vunnit. De hade också fått mycket beröm av andra lag och tränare från premier league (högsta ligan) som var imponerande över deras fina spel. Jag var med andra ord ganska nervös när jag i tisdags äntrade planen, med nyinköpta dojor på fötterna, för att provträna. Till råga på allt var det min första träning utomhus sedan september med ett lag som bara pratar engelska (jag hade ju inte ens en aning om vad "passning" hette på engelska. Men det vet jag nu, det det heter "pass", haha) och formen var inte heller något att hänga i julgranen (den som säger att man kommer i form efter en månads backpackande ljuger). Efter uppvärmningen stod det dock klart för mig att jag inte hade någonting att vara orolig för. Division två i Australien är inte att jämföra med divison två i Sverige. Det är inte ens nära. Ett division två-lag i Sverige skulle kort sagt spöa skiten ur till och med lagen i premier league, utan tvekan. Några av spelarna i mitt lag kan inte ens slå ordentliga bredsidor och det säger ganska mycket om hur kvalitén på spelet var. Uruselt. Tränaren tog mig till och med av sidan under spelet och bad mig ta det lugnt med mina tacklingar (ok, jag hade gått lite hårt åt en spelare i kamp om boll vid ett tillfälle, men till mitt försvar vill jag tillägga att hon var en halvmeter längre än mig och att allting gick schysst till) och istället springa jämsides med spelarna, typ. Min första tanke var "Eh, va?!" För er som inte visste så är det inte tillåtet att tacklas i fotboll och det han kallade "tackling" var inget annat än en regelrätt kamp om bollen. Hur som helst så fann jag inget intresse av att argumentera om saken just då, jag var ju ändå ny, och bestämde mig för att göra som han sa. Efter chocken över den dåliga kvalitén hade börjat lägga sig började jag så smått att njuta av situtionen. Det är ju ändå ganska kul att vara bra på någonting, eller hur? :) Dessutom så tyckte jag att det var oerhört roligt att spela fotboll igen! I nuläget vet jag inte om jag ska fortsätta träna, det kostar en hel del och på grund av den något undermåliga kvalitén är jag inte säker på om det är värt det. Vi får helt enkelt se hur det blir.

1 Barnesway

Helgen har gått i städningens tecken. Jag har slitit ut tre disktrasor och mina händer är nariga av allt rengöringsmedel de varit i kontakt med. Städningen kommer sig av att vi i fredags flyttade in i vår nya lägenhet, en femma nära campus. Dessvärre var besvikelsen enorm när vi på fredagskvällen, efter att ha tillbringat en dag på Ikea handlandes täcken och köksprylar (jag fikade en delicatoboll),entrade lägenheten och insåg att den var skitigare än något annat jag sett i mitt liv! Det var skit, smuts och damm i tjocka lager överallt! Lägenheten har för en lång tid använts till förråd men inför vår flytt hade vi blivit lovade att den skulle städas så att den uppnådde "boendestandard". Jag kan förstå att man kanske inte kan kräva att lägenheten ska ha samma standard som i Sverige vid inflyttning men det här var löjligt. Det var inte en plats för människor att bo på, det var mer ett hem för djur! Eftersom det var fredagkväll och vi inte hade någon annanstans att ta vägen var det bara att ta på sig städrocken! Sedan har vi städat konstant (till och med väggarna var fulla av smuts och spindelväv) hela helgen och vi är fortfarande inte klara. Det absolut mest bisarra, och ganska talande för hela situationen, var när det på lördagen blev stopp i avloppet i köket. Jag skruvade isär rören under diskbänken och ni kan aldrig i er vildaste fantasi gissa vad jag grävde fram - tre ätpinnar och en bordskniv! Sanslöst, men på något sätt ändå inte förvånande. Hur som helst så är lägenheten nu, efter några dagars idogt skurande, i bättre skick och ska nog bli riktigt trevlig vad det lider. Vi har också på morgonen varit nere hos bostadsbolaget och krävt en FET kompensation!

Bifogar en bild på 4 shoppingglada studenter på Ikea!

Enrolment day

Igår var det dax för oss att välja kurser som att läsa den här terminen, dvs det var "Enrolment day"! I Australien går det alltså inte till på samma sätt som i Sverige; att man söker kurser på studera.nu och sen väntar man på besked om man får läsa kurserna eller inte. Här går man istället på enrolmentday. Det går till så att innan datúmet för enrolment day så måste studenten ha valt vilka kurser han/hon vill läsa. Kurserna måste sedan godkännas av någon sorts studievägledare på respektive fakultet. Vill jag läsa en kurs via juridiska fakulteten måste jag få det godkänt av en studievägledare där. Vill jag också läsa en kurs som går via fakulteten för samhällsvetenskap måste jag få det godkänt av en studievägledare där. Det hade vi inte riktigt fattat, för självklart hade vi hittat intressanta kurser på andra fakulteter än vår egen som vi ville läsa. Men det löste sig till slut... Hoppas jag. När enrolment day sedan kommer tar man sitt papper med sina godkända kurser till ett klassrum där man ställer sig i en lång kö med andra studenter som också ska "enrola". Kön går till två personer som delar ut ett dokument där man ska fylla i sina personuppgifter och de kurser man vill läsa. Ganska ineffektivt måste jag säga då ingen av studenterna har en aning om hur enrolment egenligen går till och alla har hundratusen frågor om dokumentet som ska fyllas i. När dokumentet sedan är ifyllt slussas man vidare till ett annat klassrum där det egentliga "enrollandet" sker och man får veta om man får kurserna godkända eller ej. Också här tillbringar man mycket tid med att stå i kö tills man till slut kommer fram till 4 personer som sitter bredvid varandra varav jag får prata med en som godkänner mina kurser. Även här är ineffektiviteten kännbar då alla studenter har exakt samma frågor, vad händer nu, hur gör jag för att få schemat etc, vilket tar tid att svara på.
Efter det slussas man vidare för att få sitt studentkort och efter det kan man officiellt titulera sig som student. Men tro inte att det för den sakens skull är klart, inte på långa vägar. Nu måste man också pussla ihop sitt eget schema. Alla föreläsningar är gemensamma men man kan välja själv vilken dag och vilken tid man vill gå på seminarierna. Problemet är att man inte får välja förrän den 4 mars, dvs på torsdag kl 18. Då sitter alla studenter vid La Trobe University framför sina datorer och pusslar med sitt schema och det gör att det är väldigt svårt att få de tider man hade tänkt sig frän början eftersom platserna fort blir fulla.
Alltså: viva studera.nu! Att ansöka online är grymt underskattat!

Spelar storleken roll?

Glöm de små 33 cl burkarna, här finns inget mindre än 375 cl och det är vare sig man väljer att köpa öl eller läsk. Det finns heller inga flaskor med ovannämnda dryck som inehåller volymen 0.5 liter - det är 0.6 liter eller mer som gäller! Försök er heller inte på att köpa 1.5 liter, det är dödsdömt. Ska man ha mer än 0.6 liter får man köpa 2 liter. Igår skulle jag köpa schampo, inte heller shampo, balsam, duschcreme eller kroppslotion finns i "normal" storlek. Allt är i large size! Frågan är om det beror på att Australiensarna, efter att ha hällt i sig alldeles för mycket öl och läsk, ökat så dramatiskt i kroppsomfånget att en flaska duschcreme i normal storlek inte längre räcker till?

Home sweet home

Äntligen på plats i Melbourne!
Resan hittills har varit fantastisk och jag har fått varit med om så mycket roligt; bl.a. hoppat från klippor i Yamba, haft picknickat i Hydepark, Sidney, matat pelikaner etc. etc. Nu har jag dock nåt min slutdestination - Melbourne! Melbourne verkar vara en fantastisk stad med praktiskt taget obegränsade möjligheter. Här finns något för alla vare sig det handlar sport, kultur, mat, religion, utbildning, shopping, nöje eller liknande. Så jag har en känsla av att jag kommer att trivas alldeles utmärkt här.
Än så länge bor vi på hostel medan vi letar efter ett permanent boende (det är djungel av lägenheter och rum där ute. Jag misströstar dock inte, hostellet ligger mitt i centrala Melbourne och vi har nära till det mesta.

Byron Bay

Man skulle kunna tro att Surfers Paradise är surfarnas paradis. Vi fick erfara att så är dock inte fallet. Byron Bay är surfarnas paradis! Det fanns surfare i varje litet hörn av staden/byn. Det var manliga surfare, kvinnliga surfare, stora, små, med dreads, utan dreads – surfare i alla olika former och varianter alltså. I Byron Bay fick jag också svaret på varför de flesta i Australien kör omkring i en pickup (var och varannan bil på vägarna är en pickup), de verkade inte använda flaket till något. Svaret är att de används till att frakta surfbrädorna på! Jag såg också att det till och med fanns speciella ställningar för att kunna frakta surfbrädorna på en cykel, lite som en cykelkorg för surfbrädor skulle man kunna säga.
För alla som undrar om jag provade på att surfa så är svaret nej. Vågorna var antingen för små eller för stora (3-4 m höga och det är tydligen inga surfvågor för nybörjare, hör och häpna) men än finns det hopp om att det blir en surfare av mig!
Vi passade i alla fall på att bada i vågorna lite närmare stranden. De var inte lika höga som vågorna lite längre ute till havs men jag upplevde dem ändå som gigantiska. Jag förstår att folk drunknar när vågorna går höga för vilket sug det blir när de slår över!
I Byron Bay spenderade vi tre dagar och jag måste nog säga att Byron är favoritstället hittills. Jag vet inte riktigt varför, Byron är egentligen en liten håla. Men i kombination med fint väder, bra badväder, schysst hostel, vackra stränder och en ”laid back” stämning så lyckades stället charma oss och vi hade gärna spenderat mer tid i Byron. Nu blev det inte så, vi hade förbokat hostel i en liten fiskeby som heter Yamba där jag befinner mig i skrivande stund. Idag har vädret varit lite halvtaskigt. Det har kommit och gått regnskurar och solen har inte visat sig på hela dagen vilket har inneburit att vi tillbringat ganska mycket tid på hostellet. Men det har inte gjort oss någonting, tvärtom. Jag känner mig lite less på sol, bad och strand (får man bli det?) och tycker att det har varit skönt med en innedag.

Hade gärna velat lagt upp lite bilder men det tar lite tid och internet är dyrt här. Men jag ska försöka lägga upp lite mer bilder senare!

Surfers Paradise

Karin och jag hade tänkt oss ett snabbt stopp i denna surfarnas metropol (Surfers är ju nästan ett måste när man reser längs Australiens östkust). Vi skulle åka dit på måndagkväll, sova en natt, insupa atmosfären på dagen och sedan åka vidare på kvällen. Vår plan gick sånär i stöpet då vi skulle boka vår bussbiljett från Surfers Paradise. Kvinnan i biljettförsäljningen snörpte ihop munnen på ett oklädsamt sätt när jag talade om att vi ville boka en plats på bussen som avgår från Surfers Paradise 17.30. Jag tror att hennes exakta ord var ”believe me, you don't really want to go on that bus”. Nähä, tänkte jag, varför då? Det visade sig att kvinnan hade en hel del emot Surfers Paradise och hon menade att det egentligen inte fanns något där att se. Hon tyckte istället att vi skulle åka direkt till Byron Bay där det ändå var lite bättre. När chocken över att jag inte fick boka vilken biljett jag ville hade lagt sig insåg jag att kvinnan måste vara smått galen. Jag tackade fortast möjligt för mig medan jag tänkte att jag istället bokar biljetten över telefon. Så blev det också. Jag kan också tala om att min uppfattning om Surfers Paradise inte riktigt stämde överens med kvinnans uppfattning. De höga skyskraporna som reste sig mot himlen var en stor kontrast till den långa sandstranden som ringlade sig runt staden och gav ett majestätiskt intryck. Staden var häftig helt enkelt!
Mindre häftigt var att Karins kamera blev stulen när vi var på stan och köpte glass. Det medförde att vi fick tillbringa några timmar på Surfers polisstation och ge signalement på tjyven. Dessvärre fick de aldrig fatt honom.
Hostellet vi bodde på var ytterligare en besvikelse. Rummen såg ut att inte ha blivit städat på år och dag och kackerlackor i alla olika storlekar sprang runt på golvet, på väggarna och i sängarna. Vi spenderade halva natten med att slå ihjäl kackerlackor innan vi kunde förmå oss till att sova (och då sov vi med lyset tänt för att dom små rackarna skulle hålla sig borta).
På det hela taget var ändå Surfers Paradise en häftig plats och hade man haft bättre boende och sluppit bli av med kameran så hade vistelsen varit kanon!

Straddie

Idag flydde jag och Karin från stadshetsen och begav oss till Stradbury Island. Det skulle tydligen vara Brisbane-bornas tillflyktsort där de tillbringar sina lediga dagar med att surfa och sola på stränderna. Förväntansfulla och glada i hågen vandrade vi tidigt på morgonen i väg för att sätta oss på tåget som skulle ta oss första biten. Andra biten inbegrep en färjetur och sedan när vi väl var på Stradbury Island var vi tvungna att ta lokalbussen (det var en STOR ö) för att ta oss till de bästa stränderna. Dessvärre hade våra kontanter tagit slut när vi skulle sätta oss på bussen, och självklart så tar de inte kreditkort på bussarna här. Vi fick alltså hoppa av, ta ut pengar och vänta en timma till på nästa buss. Men inget ont som inte har något gott med sig, för när vi väl kommit fram fick vi se delfiner, sköldpaddor, någon form av rocka (de var gigantiska där de låg och flöt på ytan) och en orm (tror det var en bebis-orm men det var lik förbaskat en orm)! Stränderna gick inte heller av för hackor och vattnet var korallblått! Jag förstår verkligen varför Brisbane-borna åker till ”Straddie” för det var verkligen en fantastisk plats.

På bilderna ser ni en vy över havet från en klippa på Straddie och så förökte jag ta kort på delfinerna. Min zoom var dessvärre inte så bra och de var på långt avstånd men om man tittar noga kan man se dem!

Vidare söderut

För några dagar sedan flydde jag från Townsville. Stora, tunga regnmoln började komma in och på nyheterna varnade de för massiva regnmängder, storm och cykloner. Det är i för sig inget konstigt då det är regnperiod där nu, men det var hur som helst inget som jag kände för att uppleva. Så istället skyndade jag mig att boka en bussbiljett till Hervey Bay. Efter 18 timmar på bussen steg jag av i Hervey Bay där solen lyste från en klarblå himmel. Varken stormar eller cykloner fanns i sikte. Jag tillbringade två nätter i Hervey Bay (på det renaste hostellet hittills). Idag var det dock hög tid för mig att dra vidare söderut och denna gång hamnade jag i Noosa där jag är nu. Visiten i Noosa blir dessvärre ganska kort då jag redan imorgon åker till Brisbane för att möta upp Karin som har varit i Nya Zeeland och vandrat.

Slängde också upp en bild som jag har tagit på Magnetic Island, Townsville. Man kan ana regn i luften. Dessvärre är jag inte tagit så många bilder hittills men jag ska skärpa mig!

Townsville

Har tillbringat några dagar i en av Qeenslands största städer, Townsville. Townsville är en mycket trevlig stad som har mycket att erbjuda en ensam backpacker. Bland annat så har jag varit på museum, vandrat i botaniska trädgårdar och bestigit Castle Hill (dumt nog utspelades bestigningen i 30-graders hetta och jag höll på att rinna bort under tiden, men upp kom jag till slut) som är en kulle/klippformation mitt i staden. Jag har också tillbringat lite tid vid ”the strand”, en strand som sträcker sig längs stadens kustremsa och som därmed också är ganska lång. Dessvärre var hettan outhärdlig och bada i havet är på de flesta ställen förbjudet (dvs om man inte har en våtdräkt, men någon sådan är jag inte ägare till) pga av det är ”stinger season”. ”Stinger season” innebär att en massa olika maneter, som givetvis är genomskinliga och svåra att se, just vid denna tidpunkt på året finner stort nöje i att bränna glatt badande turister. Som om inte det var nog så är också dessa ”brännbett” livsfarliga och vill det sig riktigt illa så kan man stryka med på kuppen. Det ville jag ju inte så istället parkerade jag mig under skuggan av en palm för att få lite svalka.
Till skillnad från Cairns är Townsville praktiskt taget tom på andra backpackers och lyckas man få syn på några så är dessa med stor säkerhet på väg till Magnetic Island som är något av Townsvilles stolhet. ”Maggie” är en ö som ligger en knapp mil utanför Townsvilles kust och som är ett mycket populärt resmål för turister. Populariteten beror främst på de fina sandstränderna och självklart passade jag på att förära ön ett besök (och sandstränderna var verkligen fina).
Imorgon bär det söderut igen och denna gång stannar jag till vid Hervey Bay.

Stora Barriärrevet var verkligen hur häftigt som helst! Jag hade bokat en tur via mitt hostel och mina förväntningar var, om jag ska vara riktigt ärlig inte särskilt höga. Jag hade en idé om att det skulle vara ungefär som de här vanliga charterturerna man åker på; en skruttig båt med för mycket folk på en utstakad rutt som de kör varje dag där det serveras äcklig mat och dricka till säljs för hutlösa överpriser ackompanjerat till skrålande musik på hög volym. Mina farhågor besannades till viss del, det var en skruttig båt, maten var så där, musiken skrålade ur högtalarna och de tog betalt för det mesta. Men det var värt varenda dollar för snorkligen var helt fantastisk! Alla som någon gång är i närheten kring Barriärrevet borde verkligen ta chansen att dyka eller snorkla där, för det var grymt!

Nu har jag lämnat Cairns och åkt några mil söderut till ett litet ställe som heter Mission Beach. Mission Beach har, som det kanske hörs på namnet, en lång sandstrand som jag har haft praktiskt taget för mig själv hela dagen. Det var ganska skönt och en rätt stor kontrast till livfullheten i Cairns. Imorgon åker jag hur som helst vidare och styr kosan mot Townsville.

Flip-flopsen är på!

Efter en lång flygresa, med alla mellanlandningar och stopp tog den i runda slängar 48 h, har jag nu landat i Cairns. Vädret i här är varmt och fuktigt och för en som tillbringat de senaste tre veckorna i Håxåsen, där det har varit praktiskt taget omöjligt att gå utanför dörren utan 4 lager med kläder, blev det något av en chock att utsättas för Cairns tropiska klimat. Jag svettas konstant! Idag har jag inte gjort något annat än legat i skuggan under ett träd. Alldeles för varm för att göra något annat än att orkeslöst spana på de som är ute och joggar och undra hur de klarar av det utan att falla ner och dö av vätskebrist. Förhoppningsvis ställer min värmereglaget i min kropp så småningom in sig på Australisk nivå.
Annars är Cairns tydligen stället man ska vara på om man vill utforska Barriärrevet. Mina två rumskamrater är båda förtjusta i dykning och är här såklart för att utforska korallreven. Själv vill man ju inte vara sämre, så imorgon bär det av. Däremot struntar jag nog i dykningen och snorklar istället. Jag har hört att det ska vara minst lika bra!

Inledning

Vårterminen 2010 ska jag som sagt spendera i Australien och den här bloggen är mitt sätt att låta nära, kära och alla andra att ta del av min resa.
Väl i Australien ska jag läsa kurser med juridisk anknytning vid La Trobe university i Melbourne. Terminen drar igång i mitten av Februari och tills dess ger jag mig själv lite välförtjänt semester. Semestern börjar med att jag i mitten på januari styr kosan mot Cairns och Stora barriärrevet. Väl där har jag två veckor på mig att ta mig längs Australiens östkust ner till Brisbane där jag möter upp min trogna vapendragare och studiekamrat Karin Bäckström. Tillsammans gör vi sedan sista etappen ner till Melbourne där vi planerar (Gud förbjude att något händer på vägen) att vara just i tid till terminsstart.

Välkommen att följa med mig!