Sett i löpspåret

Kängurus! MASSOR av kängurus, säkert 25 stycken!






Finns de några kängurus runt Nydalasjön kanske? Nä, tänkte väl det. :)

Evacuation larm

I morse, vänligen lägg märke till att det var en fredagmorgon och att jag inte hade några lektioner denna dag, kl 07.00 väcktes jag av ett högt pipande ljud. I min sovdvala trodde jag först att det var min väckarklocka som börjat gå bärsärkargång. Men eftersom jag har en låt av Queen som väckningssignal så förstog jag efter ett tag att det var det inte. Istället insåg jag att det var evakueringslarmet i lägenheten som gått igång (alla lägenheter på Barnesway är utrustade med sådana här evakueringslarm). Jag sprang ner i köket, där Karin som också vaknat av ljudet redan var, och möttes i dörren av en kille med en röd "brandmans plasthatt" (ni vet en sån som barnen har på dagis när de leker att de är brandmän) som uppmanade oss att gå till uppsamlingplatsen. Jag tittade skumt på killen och undrade misstänksamt om det här var något slags skämt, för han såg verkligen löjlig ut i sin plasthatt. Karin frågade vad som stog på, brann det någonstans eller? Han svarade lite kryptiskt att han inte visste. Misstänksamheten tilltog. Eftersom att vi alla ändå var vakna, det var helt omöjligt att sova med de öronbedövande ljudet som evakueringslarmet utgjorde, så gick vi till uppsamlingsplatsen. Där möttes vi alla andra uppväckta invånare i Barnesway i sina morgonrockar (vår granne har verkligen den kitchigaste morgonrocken ever! Den är i plysh med leopardmönster och själv är han svart som mörkaste natten, kombinationen är oslagbar) medan fler människor i röda plasthattar sprang omkring och knackade på lägenhetsdörrar ackompanjerade av evakueringslarmet. Vid den här tidpunkten började jag att surna till en aning för jag började inse att det inte var någon riktig fara. Mycket riktigt, spektaklet var bara en övning, kl 7 en fredagmorgon! Där står vi alltså, hela befolkningen i Barnesway, nyvakna och sömndruckna i morgonrockar, väckta av evakueringslarmet kl 7 på morgonen, bara för att få höra att det är en övning och att vi nu kan gå hem och äta frukost. Kul. Jag gick och la mig igen, i ren protest.

Världens bästa uppfinning

En uppfinning som har kvalificerat sig in på min 5-topp lista över världens bästa uppfinnigar (i rakt nedstigande led efter hjulet, elden, telefonen och choklad) är helt klart Google-översätt. Det övergår mitt förstånd hur utbytesstudenter för bara ett par år sedan klarade av sina studier. För utan detta näst intill magiska översättningsfenomen, ensam och helt utelämnad (nästan) i detta land av engelsktalande människor, hade jag varit körd! Visst, jag är ganska bekant med hur man beställer en drink på engelska, eller hur man frågar efter vägen, men när det kom till kritan så hade jag ingen aning om vad ord som rättsmedel, konkludent handlande och påföljder kunde tänkas heta (jag vet ju knappt vad det heter på svenska). Det tog med andra ord tvärstopp när jag skulle läsa kurslitteraturen, jag förstod inte ett dyft. Med fasa insåg jag att mitt ordförråd av engelska termer inte sträckte sig längre än till förmågan att fråga efter vägbeskrivningen till krogen för att där beställa en öl. Jag tackar därför min lyckliga stjärna att jag fått kännedom om den fantastiska uppfinning som Google-översätt utgör (inte nog med att den översätter svenska till engelska och vice versa, den översätter ju också hela uppsatser). Tack vare Google-översätt vet jag nu att rättsmedel på engelska är remedies och påföljder heter penalties. Jag anser mig därför stå i stor tacksamhetsskuld till dess grundare som inte bara bidragit i stor mån till att utöka mitt engelska ordförråd utan också underlättat mina studier i väsentlig mån.

Home sweet home

Det har inte hänt så särskilt mycket det senaste dagarna, med andra ord har jag skrivtorka. Jag tänkte därför att detta är att bra läge att visa i bilder hur vi bor! :)


1 Barnesway - vårt krypin. Vi bor i hela "husdelen" längst till höger i bild. Mitt rum är fönstret längst till höger framifrån.


Karin och Johan i "samkvämsrummet".


Mitt rum


Sammantaget kan sägas att vi, nu när vi städat upp den, har en ganska trevlig lya. För tro mig det kunde ha varit mycket sämre...

En ekonomisk kalkyl

Inför min resa till Australien skaffade jag ett ICA-bankkort. Av den enkla anledningen att uttag utomlands med ICA-kortet är gratis och medan min vanliga bank tar ut en avgift på 35 kr för varje uttag man gör utom landets gränser. Glad i hågen lämnade jag Sverige i mitten på januari med ett nyinförskaffat kort på fickan redo att göra gratis kontantuttag. Allt skulle med andra ord vara frid och fröjd om det inte hade varit för att det sällan blir som man tänkt och detta fall är inget undantag. Det började med att jag första gången jag skulle göra ett uttag med mitt nya kort slog fel kod tre gånger i rad (jag vet! Så klantigt! Men det är olika koder till internetbanken och kortet och jag blandade ihop dem) och spärrade kortet. Det blev alltså till att använda VISA-kortet istället och därmed betala avgiften på 35 kr för varje kontantuttag. När jag senare fick permanent adress i Melbourne skickade jag efter ett nytt ICA-kort. Förra veckan damp det ner en lapp i brevlådan om att jag hade ett rekommenderat brev att hämta på posten. Jag hade ingen aning om var postkontoret ifråga låg men efter en snabb titt på kartan kunde jag komma underfund med att det låg några spårvagnsstopp bort, 6 stopp för att vara exakt, i en riktning som jag aldrig åkt i förut. Jag satte mig på spårvagnen och klev av vid ett stopp (skulle senare visa sig vara fel stopp) bara för att bli haffad av några biljettkontrollanter (de är ganska nitiska här). Inga problem, jag har månadskort så jag halade upp det och visade för kontrollanten. Dessvärre så gäller mitt månadskort bara för zon 1 (zonen vilken jag bor i) och nu hade jag åkt in i zon 2 (en zon som jag aldrig varit i förut). Eftersom jag är nyinflyttad och utlänning såg jag ut som ett frågetecken när kontrollanten berättade för mig att jag faktiskt hade tjuvåkt 5 stopp och att jag skulle få böta 170 dollar (1200 kr). Hittills har mitt ICA-kort således inte alls visat sig vara i närheten av ekonomiskt fördelaktig, snarare tvärtom. En snabb ekonomisk kalkyl visar följande:

Avgift: 250
Böter: 1200
antal uttag: (7 x 35 =) 245
porto (för att skicka kortet från Sverige): 24
Total summa: 1719

Enligt mina beräkningar skulle jag alltså behöva göra (1719/35 = ca ) 49 uttag på 3 månader för att ICA-kortet ska löna sig!
Har inte tid att sitta här längre, jag måste gå och ta ut pengar...

P.S Jag tänker självklart överklaga boten. Förhoppningsvis har jag hunnit lämna landet innan ärendet är avslutat. ;)

En helt vanlig lördag

En helt vanlig lördag i mitten på mars. Ibland är det jobbigt att vara student... :)

Kulturkrock

Idag har jag varit med om min första rejäla kulturkrock (om man inte räknar med den att det inte finns lösviktsgodis här)! Den infann sig när jag och Karin gjorde ett studiebesök på Magistrate Court (ungefär som Tingsrätten). Men låt mig ta allt från början;
i en kurs som vi läser just nu ingår det som ett moment att vi ska skriva en Court report = rättegångsrapport. Vi ska alltså besöka en rättegång och svara på en massa förtryckta frågor och sedan lämna in. Kan vid första anblicken tyckas vara en ganska enkel uppgift. Det har vi bittert fått erfara att så är inte fallet. För det första så kräver uppgiften att vi går på en huvudförhandling. När de två små utbytesstudenterna äntligen hittade domstolen stötte de genast på nya problem; vad heter huvudförhandling på engelska? Språket skulle senare visa sig bli det största hotet mot att få den här uppgiften färdigställd i tid. På knagglig engelska försöker vi förklara för en receptionist att vi är studenter som här på studiebesök för att observera en rättegång och att vi undrar om han kan tipsa oss om någon lämplig? Han blir eld och lågor och en hel ström av engelska ord rinner ur hans mun i en rasande fart. De två utbytesstudenterna förstår bara bråkdelen (jag måste lära mig de juridiska termerna på engelska snart) av vad han säger men lyckas i alla fall uppfatta att rättegångssal 2 ska vara "the place to be". Vi letar upp rättegångssalen och smyger in och det är här, i rättegångssalen, jag upplever kulturkrocken. När domaren (ingen peruk) kommer in reser sig alla upp och väntar tills han har satt sig. Hittills är allt mycket strikt och det två utbytesstudenterna vågar knappt andas av rädsla för att på minsta vis störa rättegången. Sedan blir det genast mer "laid-back". Folk, som inte har med det rättegången att göra springer ut och in, det prasslas med papper och blippas på mobiltelefoner. Vid ett tillfälle kommer ex den svårförstådde receptionisten in och viftar med en bunt papper framför domaren. Domaren, som är mitt inne i ett förhör, avbryter förhöret och pratar avslappnat med receptionisten. När samtalet är avslutat vinkar receptionisten till sig en kille i publiken, som ser rejält förvirrad ut, och de två lämnar salen tillsammans, och domaren återupptar förhöret. Sedan ringer notariens telefon stup i kvarten och hon konverserar utan skrupler med den på andra sidan linjen. De två utbytesstudenterna, som börjat andas igen, gör nu stora ögon och tittar på varandra med ett frågande uttryck i ansiktet och undrar var de har hamnat? Den här typen av procedur är de absolut in inte vana vid hemma. Rättegången fortsätter; den åtalade (även här gör sig min bristande kunskap i det engelska språket påmind för jag lyckas inte uppfatta vad han är åtalad för men jag tror att det är någon form av droginnehav), som är en pojke i 20-årsåldern, sitter mitt emellan sina föräldrar varpå domaren, innan avkunnar domen frågar fadern hur han tycker att sonen har betett sig efter att han har blivit utsläppt ur häktet. Fadern tar tillfället i akt; sonen har gjort allt för att få rätsida på sitt liv. Han träffar numera en psykolog och kommer hem på söndagsmiddag varje vecka. Jag kanske kan beskyllas för att vara cynisk men borde inte domaren kunna räkna ut att pappan skulle svara just så som han gjorde? Vilken far vill riskera att ge sin son ett högt straff genom att säga sanningen? Rättegången fortsätter i samma anda. Bisarrt är också att fast folk springer ut och in till höger och vänster och inte verkar bekymra sig nämnvärt om att de stör rättegången så är de fruktansvärt noga med att buga inför domaren innan de går ut. Lustigt. Så småningom smyger de två utbytesstudenterna ut då de insett att de är på fel rättegång. Så kan det gå. Skam den som ger sig, det blir ett nytt försök igen på fredag.

Australian soccer

Efter att ha tillbringat nästan två månader här utan att så mycket som knappt sett en fotboll (på alla gröna gräsytor spelas det istället cricket och rugby, konstigt nog) så har jag nära nog fått något som kan liknas vid abstinens. Så när jag fick höra att det på campus fanns en fotbollsklubb med ett damlag mailade jag genast iväg en intresseförfrågan till tränaren. Jag fick svar nästan omedelbart och blev praktiskt taget bombarderad med frågor; hur gammal är du (en aning oförskämt, är det inte?), var jag kommer ifrån, position, hur länge jag stannar etc. Jag fick också veta att laget spelade i andra divisionen i Victoria (staten som Melbourne ligger i) och att de förra säsongen kom tvåa men borde ha vunnit. De hade också fått mycket beröm av andra lag och tränare från premier league (högsta ligan) som var imponerande över deras fina spel. Jag var med andra ord ganska nervös när jag i tisdags äntrade planen, med nyinköpta dojor på fötterna, för att provträna. Till råga på allt var det min första träning utomhus sedan september med ett lag som bara pratar engelska (jag hade ju inte ens en aning om vad "passning" hette på engelska. Men det vet jag nu, det det heter "pass", haha) och formen var inte heller något att hänga i julgranen (den som säger att man kommer i form efter en månads backpackande ljuger). Efter uppvärmningen stod det dock klart för mig att jag inte hade någonting att vara orolig för. Division två i Australien är inte att jämföra med divison två i Sverige. Det är inte ens nära. Ett division två-lag i Sverige skulle kort sagt spöa skiten ur till och med lagen i premier league, utan tvekan. Några av spelarna i mitt lag kan inte ens slå ordentliga bredsidor och det säger ganska mycket om hur kvalitén på spelet var. Uruselt. Tränaren tog mig till och med av sidan under spelet och bad mig ta det lugnt med mina tacklingar (ok, jag hade gått lite hårt åt en spelare i kamp om boll vid ett tillfälle, men till mitt försvar vill jag tillägga att hon var en halvmeter längre än mig och att allting gick schysst till) och istället springa jämsides med spelarna, typ. Min första tanke var "Eh, va?!" För er som inte visste så är det inte tillåtet att tacklas i fotboll och det han kallade "tackling" var inget annat än en regelrätt kamp om bollen. Hur som helst så fann jag inget intresse av att argumentera om saken just då, jag var ju ändå ny, och bestämde mig för att göra som han sa. Efter chocken över den dåliga kvalitén hade börjat lägga sig började jag så smått att njuta av situtionen. Det är ju ändå ganska kul att vara bra på någonting, eller hur? :) Dessutom så tyckte jag att det var oerhört roligt att spela fotboll igen! I nuläget vet jag inte om jag ska fortsätta träna, det kostar en hel del och på grund av den något undermåliga kvalitén är jag inte säker på om det är värt det. Vi får helt enkelt se hur det blir.