Evacuation larm

I morse, vänligen lägg märke till att det var en fredagmorgon och att jag inte hade några lektioner denna dag, kl 07.00 väcktes jag av ett högt pipande ljud. I min sovdvala trodde jag först att det var min väckarklocka som börjat gå bärsärkargång. Men eftersom jag har en låt av Queen som väckningssignal så förstog jag efter ett tag att det var det inte. Istället insåg jag att det var evakueringslarmet i lägenheten som gått igång (alla lägenheter på Barnesway är utrustade med sådana här evakueringslarm). Jag sprang ner i köket, där Karin som också vaknat av ljudet redan var, och möttes i dörren av en kille med en röd "brandmans plasthatt" (ni vet en sån som barnen har på dagis när de leker att de är brandmän) som uppmanade oss att gå till uppsamlingplatsen. Jag tittade skumt på killen och undrade misstänksamt om det här var något slags skämt, för han såg verkligen löjlig ut i sin plasthatt. Karin frågade vad som stog på, brann det någonstans eller? Han svarade lite kryptiskt att han inte visste. Misstänksamheten tilltog. Eftersom att vi alla ändå var vakna, det var helt omöjligt att sova med de öronbedövande ljudet som evakueringslarmet utgjorde, så gick vi till uppsamlingsplatsen. Där möttes vi alla andra uppväckta invånare i Barnesway i sina morgonrockar (vår granne har verkligen den kitchigaste morgonrocken ever! Den är i plysh med leopardmönster och själv är han svart som mörkaste natten, kombinationen är oslagbar) medan fler människor i röda plasthattar sprang omkring och knackade på lägenhetsdörrar ackompanjerade av evakueringslarmet. Vid den här tidpunkten började jag att surna till en aning för jag började inse att det inte var någon riktig fara. Mycket riktigt, spektaklet var bara en övning, kl 7 en fredagmorgon! Där står vi alltså, hela befolkningen i Barnesway, nyvakna och sömndruckna i morgonrockar, väckta av evakueringslarmet kl 7 på morgonen, bara för att få höra att det är en övning och att vi nu kan gå hem och äta frukost. Kul. Jag gick och la mig igen, i ren protest.