Kulturkrock

Idag har jag varit med om min första rejäla kulturkrock (om man inte räknar med den att det inte finns lösviktsgodis här)! Den infann sig när jag och Karin gjorde ett studiebesök på Magistrate Court (ungefär som Tingsrätten). Men låt mig ta allt från början;
i en kurs som vi läser just nu ingår det som ett moment att vi ska skriva en Court report = rättegångsrapport. Vi ska alltså besöka en rättegång och svara på en massa förtryckta frågor och sedan lämna in. Kan vid första anblicken tyckas vara en ganska enkel uppgift. Det har vi bittert fått erfara att så är inte fallet. För det första så kräver uppgiften att vi går på en huvudförhandling. När de två små utbytesstudenterna äntligen hittade domstolen stötte de genast på nya problem; vad heter huvudförhandling på engelska? Språket skulle senare visa sig bli det största hotet mot att få den här uppgiften färdigställd i tid. På knagglig engelska försöker vi förklara för en receptionist att vi är studenter som här på studiebesök för att observera en rättegång och att vi undrar om han kan tipsa oss om någon lämplig? Han blir eld och lågor och en hel ström av engelska ord rinner ur hans mun i en rasande fart. De två utbytesstudenterna förstår bara bråkdelen (jag måste lära mig de juridiska termerna på engelska snart) av vad han säger men lyckas i alla fall uppfatta att rättegångssal 2 ska vara "the place to be". Vi letar upp rättegångssalen och smyger in och det är här, i rättegångssalen, jag upplever kulturkrocken. När domaren (ingen peruk) kommer in reser sig alla upp och väntar tills han har satt sig. Hittills är allt mycket strikt och det två utbytesstudenterna vågar knappt andas av rädsla för att på minsta vis störa rättegången. Sedan blir det genast mer "laid-back". Folk, som inte har med det rättegången att göra springer ut och in, det prasslas med papper och blippas på mobiltelefoner. Vid ett tillfälle kommer ex den svårförstådde receptionisten in och viftar med en bunt papper framför domaren. Domaren, som är mitt inne i ett förhör, avbryter förhöret och pratar avslappnat med receptionisten. När samtalet är avslutat vinkar receptionisten till sig en kille i publiken, som ser rejält förvirrad ut, och de två lämnar salen tillsammans, och domaren återupptar förhöret. Sedan ringer notariens telefon stup i kvarten och hon konverserar utan skrupler med den på andra sidan linjen. De två utbytesstudenterna, som börjat andas igen, gör nu stora ögon och tittar på varandra med ett frågande uttryck i ansiktet och undrar var de har hamnat? Den här typen av procedur är de absolut in inte vana vid hemma. Rättegången fortsätter; den åtalade (även här gör sig min bristande kunskap i det engelska språket påmind för jag lyckas inte uppfatta vad han är åtalad för men jag tror att det är någon form av droginnehav), som är en pojke i 20-årsåldern, sitter mitt emellan sina föräldrar varpå domaren, innan avkunnar domen frågar fadern hur han tycker att sonen har betett sig efter att han har blivit utsläppt ur häktet. Fadern tar tillfället i akt; sonen har gjort allt för att få rätsida på sitt liv. Han träffar numera en psykolog och kommer hem på söndagsmiddag varje vecka. Jag kanske kan beskyllas för att vara cynisk men borde inte domaren kunna räkna ut att pappan skulle svara just så som han gjorde? Vilken far vill riskera att ge sin son ett högt straff genom att säga sanningen? Rättegången fortsätter i samma anda. Bisarrt är också att fast folk springer ut och in till höger och vänster och inte verkar bekymra sig nämnvärt om att de stör rättegången så är de fruktansvärt noga med att buga inför domaren innan de går ut. Lustigt. Så småningom smyger de två utbytesstudenterna ut då de insett att de är på fel rättegång. Så kan det gå. Skam den som ger sig, det blir ett nytt försök igen på fredag.